sarasvagilivet.blogg.se

VARNAR KÄNSLIGA LÄSARE DÅ INLÄGGET KAN UPPFATTAS SOM TRIGGANDE!

 

Ibland kan jag känna den komma, ibland 1 timme innan, ibland några sekunder. Jag blir liksom rastlös, irriterrad.

Ibland vet jag varför, vad som startar den, ibland har jag ingen aning.

Ibland kan jag lyckas distrahera den ibland få ut energin i förväg innan den hinner bryta ut.

Jag pratar såkklart om ångesten.

Igår försökte jag träna bort den, inte att förringa vikten av träning(!) men igår kom den ändå, ångesten, och jag visste inte varrför. Jag ville bara hem (sov hos min mormor och morfar inatt). Jag ville hem till mitt hus, min säng, min katt och jag saknade även min mamma. Ångesten blev nästan bara värre  av att jag inte visste varför, ensamheten smög sig på och blev större och större. Tillslut kom den, panikångestattacken, jag skakade, hade svårt och andas och kunde inte tänka klart-jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Det kändes som att ångesten och paniken skulle äta upp mig och att jag skulle sväljas ner i ett svalg av mörker där jag skulle fastna och kvävas i tjära hel ensam, utan att någon skulle märka det trots att jag skulle skrika mig hes på hjälp. I vanliga fall brukar det vara i detta stadiet någonstans som jag gör något destruktivt.

MEN, igår kunde jag inte, igår var jag tvungen att hantera detta på ett konstruktivt sätt, att tillåta ångesten och panikattcken att få sitt utlopp, nå toppen, för att sedan gå neråt igen.

Så jag skrev med en kompis, gick ut, försökte andas, bröt ihopa och grät. Jag tillät mig själv att vara rädd, ensam och ledsen. Allt jag ville vara att överlämna mig till det destruktiva och ge upp som vanligt men jag klarade det! Efter några minuters gråtande så fick jag rätt på andningen, jag kände mig inte lika ensam och lugnet avlöste paniken.

Resten av kvällen blev lugn och helt okej.

Det kommer komma flera sådana här utmaningar men ett steg i taget, även om det är ett litet litet steg så är det ett steg.

 

Lägger in en tänkvärd bild till anöriga av psykisk ohälsa.