Rakt in i kaoset, till hjärnspökena:
Tjena!
Det var ett tag sen, men så är det just nu.
Som ett symptom av psykisk ohälsa så glömmer en saker, delar av livet stannar av som att tiden hade stannat.
Men så fick jag en sån där lust och längtan, att idag, idag vill jag gå in och dela med mig. Få fram tankar och känslor, för min egen skull.
Jag är så himla rädd, rädd för att aldrig bli frisk. Tänk om mitt liv stannar här, aldrig kommer ta sig någonstans. Kommer jag alltid vara Sara, dottern, mostern och människan med ångest och känslorna av att allt är meningslöst? Som ligger hemma, i sin säng, hos sin mamma och kollar serier? Som vill bli frisk men aldrig får hjälp? Eller vill jag ha hjälp, finns hjälpen men att jag inte tar emot den? Och om jag väl får hjälp, kommer jag klara att hålla uppe måendet och igång livet eller kommer jag bara falla igen efter 6 månader-1 år? Har jag missat för mycket som en är med "normalt liv", som då faller sig naturligt? Så som, skola, vänner, umgänge, aktiviteter, hanteringsredskap på olika sätt, tålamod kanske, sommar/extra jobb, erfarenhet osv. Är det försent och kommer jag nu hamna efter om jag väl lyckas bli frisk? Kommer jag kanske aldrig få uppleva att stå i den trädgården en varm sommardag, barfota och bara njuta och tänka "tänk att jag är här idag, jag lyckades" och vara nöjd med mitt liv. I den trädgården som jag ser ligga runt det där stora, fina huset jag ser mig äga, förhoppningsvis med en partner, där våra barn springer omkring och jag gör yoga och dansar och vi bara är medans livet lever sig fram i allt. Med jobbet som jag älskar, I livet där bekymmer är att vi är oens om vilken film vi ska kolla på, vad vi ska äta till mat, hur vi ska få ihopa att träffa alla vänner under semestern eller att en är upprörd över att filmen på bio och maten vi åt ute, som vi lagt för mycket pengar på, inte alls levde upp till sina förväntningar. För oavsett vad så vill vi leva, vi orkar gå upp på morgonen och vi vet att vi har varandra och att vi älskar varandra oavsett.
Hjärnspökena vill och försöker hela tiden övertala mig att det skrivna ovan är sanningen, det och en hel del andr atankar och rädslor, att allt stämmer, det kommer aldrig hända, jag kommer aldrig må bra och skulle jag göra det så kommer jag lyckas fucka upp det igen.
Ibland, ofta just nu, lyssnar jag för mycket på dessa ologiska tankarna. Det är för svårt att stå emot och ibland vet jag inte ens om jag vill.
Men dom är ju just det, ologiska. Egentligen skrattretande löjliga. Förstå mig rätt, psykisk ohälsa är aldrig skrattretande, jag är inte skrattretande. Men hjärnspökena är ju det egentligen. För de har ju fel, det är alltid samma varje gång. Nu när jag tänker på det som kom jag och tänka på en text som jag såg på instagram, som reklam, för ett tag sedan:
Och det är ju sant. det som står på bilden.
Samtidigt så är det så himla lätt, för mig, att säga och tänka vad en behöver göra: Men själva görandet och att bryta de negativa tankarna, det är jävligt svårt och det är där jag (och jag tror många) behöver hjälp.
För när jag lyssnar på dem där hjärnspökena och låter dem styra, då orkar jag inget annat än just det.
Men drivkraften finns kvar, något slags ljus är där. För där är alltid en liten, den må vara riktigt låg, nästan viskande, men en liten röst som försöker säga till mig "snap out of it, du klarar detta, ett steg i taget". Även om den oftast tappas och glöms bort i stormen av alla hjärnspöken så är den där. Och ibland klarar jag till och med att lyssna på den och göra som den säger istället för att följa hjärnspökenas råd.
För jag är värd att kämpas för, jag är min egen hjälte och jag ska vara stolt över min dag när jag har kommit upp ur sängen, varit ute och promenerat, damsugat huset och ätit merän en gång och dessutom mat som ger mig energi och får mig att må bättre.
Tack Sara för att du finns!
Tills nästa gång-ta hand om er-kärlek!