sarasvagilivet.blogg.se

• Att vi är galna.
• Aldrig kan bli friska.
• Inte vill jobba.
• Är farliga.
• Mindre begåvade.
• Svaga för att vi mår dåligt.
• Att vi är våldsamma och farliga.

Listan kan fortsätta, detta är självklart bara myter. Sanningen är den att när människor tror på detta och lever utifrån dessa fördomar så ökar den psykiska ohälsan. Människor som mår psykiskt dåligt blir utrysta och isolderade. Det går att läsa mer om fakta kring myterna här HÄR, HÄR och HÄR.

 

 

Nu till rubriken:

Så med tidigare text skriven och antagligen (om) vad ni hört och läst på sociala medier sista tiden tror jag ni förstår att det krävs en jävligt stor mugg mod för att våga inse att du mår dåligt och att dessutom sen söka hjälp!

Hur najs är det då när du står där, känslomässigt naken, inför de som ska kunna hjälpa dig och de säger:

(liknelse)
"Ja, vår bedöming (efter att ha kollat på ditt ben med byxorna på) är att vi kan hjälpa dig med att gipsa din tå." När i själva verket det du och alla dina vänner och släktingar vet att du behöver är att få gipsat hela foten och medicin till den.

Men du orkar inte kämpa för du är så trött på att ha ont i foten så du tar gipset och tabletterna du får mot smärtan och går hem och hoppas att det hjälper.

Men du blir bara sämre och sämre och efter någon månad går du tillbaka till läkaren som då säger att "ja okej, vi kanske behöver ge medicin för foten". Problemet nu är bara det att du har en infektion i hela benet.

Såhär ser det tyvärr ut på många ställen inom den psykiatriska vården i Sverige.

Jag ser det från många perspektiv både utifrån mig själv då jag är inom vården och väntar på hjälp (tänker skriva mer om detta i ett annat inlägg) och dels så har jag vänner som både blivit och blir utsatta för det.

Igår var jag inne och läste en tjejs blogg. Till min förskräckelse läste jag följande "jag har bara till mars på mig att göra klart behandlingen. Tydligen har det tagits något beslut inom min kommun om att alla som vårdas på behandlingshem ska avbryta sin behandling, och behandlas hemma i öppenvården istället."

 

Jag har bott på samma behandlingshem som Louiza en gång i tiden så jag vet vem hon är och detta är så jävla skrämmande att det får gå till såhär! Länk till inlägget hittar ni HÄR.

Hur kan det få gå till såhär? Även jag är offer för dagens sjukvård inom psykiatrin. Väntetiderna är långa (över 1 år för behandling) det finns inte utrymme att diskutera och träffa en läkare som ska lära känna en för och göra en logisk bedömning som kan hjälpa långsiktigt. Istället blir det kortsiktiga, halvdana lösningar som istället ökar stressen och pressen och därmed den psykiska ohälsan! Allt för att ekonomin ska ska gå runt. Det är dags att öppna ögonen och lägga in mer pengar för och hjälpa oss med psykisk ohälsa så att vi får bli friska och kan få ett värdigt liv!

 

Tills nästa gång-ta hand om er-kärlek!